Jordbävning

Jag skriver det här sittandes på Wired café, ett ställe som blivit lite av mitt stammishak eftersom de har gratis Wi-fi, någonting som inte alls är så vanligt i Tokyo som man kanske lätt kan inbilla sig. (Dessutom har de Tokyos sötaste personal). Wired ligger på 6:e våningen i samma hus som Starbucks vid Shibuya-korsningen.

Hur som helst tyckte jag precis att allt började svaja en aning, och flera av gästerna tittade oroligt mot lamporna i taket. Det gungade i några sekunder, men kändes inte alls obehagligt utan mest mysigt. Enligt mina japanska vänner inträffar kännbara jordbävningar ett par gånger varje år.

Jag ska dock inte sticka under stol med att jag faktiskt är riktigt nojig för att ”the big one” ska slå till snart. Tokyo drabbas i genomsnitt av en stor förödande jordbävning vart 69:e år, senast 1923 då ”the great Kanto earthquake” kostade ca 140 000 i människor livet. Så statistiskt sett har det varit dags för ett större skalv i 16 år nu.

Det ganska ironiskt att världens största stadsområde ligger på den plats på jorden där risken för jordbävningar är som störst. Men det finns inte så mycket mer att göra än att hålla tummarna för att ingenjörerna och arkitekterna har rätt, och att de byggnader som byggts de senaste 20 åren är gedigna nog att klara av även ett större skalv.

Korrigering: det VAR en jordbävning. Jag frågade just en vän över MSN, och hon bekräftade att det skakade på hennes arbetsplats (kontor på 21 våningen i Roppongi) också.

Livedata, igen

Jag har återupplivat min fotoblogg, aka Livedata.
Uppdaterade precis med ett gäng bilder från veckan som gått.

Från och med nu hittar ni bilder där och texter här, på så sätt blir jag mer internationellt gångbar ;)

RSS-junkies lägger med fördel till feed://www.saidkarlsson.com/livedata/atom.xml i läsaren.

Om en vecka bär det av mot Korea. Känns faktiskt lite trist att sticka nu när våren på allvar kommit hit till Tokyo, och jag fortfarande trivs allt bättre och bättre här för varje dag som går. Nåja, jag är sjukt peppad på att se Korea också, så jag klagar absolut inte! Dessutom ska jag ju tillbaks hit förr eller senare, senast i juni, då jag om allt går enligt planerna börjar plugga på en språkskola här.

Nu ska jag ut och dricka en (1) drink.

SHO-RYU-KEN!

För mig kommer Street Fighter II alltid att vara världens bästa fightingspel, precis som det har varit i snart 17 år. Jag minns fortfarande hur spänt jag väntade på posten veckan efter att jag beställde den amerikanska versionen av den första Snes-upplagan från ett postorderföretag (det här var ju pre-internet!). Aldrig har väntan på brevbäraren varit så lång som den var då.

Första gången jag kom i kontakt med spelet var dock på en strandbar i Italien. Folk flockades kring det där arkadkabinettet och pumpade in 500-lires mynt i det som om dom aldrig gjort något annat. Själv fattade jag dock inte varför det var så poppis då, utan först en tid senare när jag i lugn och ro kunde lära mig spelet (att spela Street Fighter II utan att ha någon koll på specialattackerna är inte så värst kul…)

Nåväl, idag fastnade jag i en arkadhall och gick några matcher mot några random Japaner. Till min förvåning vann jag mot alla! Att lära sig behärska i vilken millisekund man ska trycka fram-ner-fram/ner+hårt slag är som att lära sig cykla. (och de gånger jag missar, så skyller jag naturligtvis på att spaken glappar).

Efter den ego-boosten firade jag med pizza, nihon-style! (dvs med hela räkor och sjögräs på)

Mitt kvarter

En av tolv bilder som ingår i en serie bilder från kvarteret där jag bor.

Hela bildserien

DP1 igen

Det är mycket DP1 just nu. Besökarantalet på min blogg har tiodubblats sedan jag postade mina första intryck av kameran, och på diverse kameraforum är är det mycket snack om huruvida kameran är så bra som alla hoppas eller inte.

För min egen del har iallafall den lilla kameran gett mig en nytändning när det gäller fotografi. Det är väldigt befriande att använda en så pass avskalad kamera som DP1:an. Att inte behöva bry sig om vilken brännvidd man ska använda, det finns ju bara en. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt köp, och de senaste dagarna har jag mestadels bara traskat runt i diverse nya delar av Tokyo och bekantat mig med min nya kamera. Nu känner jag mig riktigt peppad på att ge mig i kast med ett lagom överambitiöst projekt. Har en del planer, vi får se vad det leder till…

Är trött efter ostfondue och några coctails in a can för mycket förra kvällen, så jag orkar inte skriva den långa text om Japan vs miljön som jag hade planerat, det blir sushi, Lost och Parodius Portable (psp) i sängen istället.

Imorgon ska jag till Akihabara och försöka hitta någon som är osunt insnöad på fightingspel, och som har lust att berätta om sin passion för mig.

För fler bilder från de senaste dagarna: hitåt!