verkligheten vs Crysis

Det är onekligen svårt att se vad som är foto och vad som är spel.

Så är det då slutligen här. Crysis, spelet som ska vara snyggare än verkligheten. Jag laddade hem demon när jag kom hem från klubben inatt. Och visst, nog är det snyggt alltid. Jag blev även förvånad över hur bra det fungerade på min dator, som förvisso är kompetent, men inte supermegafancy. Orkade bara spela en kvart eller så inatt, ska ta testa det ordentligt senare idag tänkte jag. Eftersom jag fortfarande tycker att Far Cry är riktigt bra, mest pga frihetskänslan och de snygga miljöerna, har jag svårt att se hur jag inte skulle kunna gilla dess uppföljare.

Dreamfall avklarat

I samma sekund som eftertexterna till Dreamfall: The Longest Journey började rulla längs skärmen sköljde en våg av tomhet över mig. Det har varit ett fantastiskt äventyr och helt klart ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Imponerande hur Funcom trots storyns spretighet lyckats hålla ihop den så fantastiskt väl som man gjort. Nu kan jag knappt bärga mig tills den första i raden av uppföljande episoder släpps. En rolig detalj med de kommande delarna (som alltså ska släppas i episodform för digital distribution), är att de är finansierade med hjälp av ett kulturbidrag från den norska staten! Tänk om politikerna här i Sverige också kunde ta sitt förnuft till fånga, och satsa mer resurser på spelbranschen så att vi även i framtiden kan fortsätta vara ett av de världsledande spelproducerande länderna (iallafall sett per capita).

Spelat v. 42

Tokyo har aldrig sett bättre ut

PGR4 (Xbox 360) – PGR4 är ett fruktansvärt beroendeframkallande spel. Dess kombination av verklighetstrogna skildringar av några av världens häftigaste städer (Tokyo, Shanghai, Macau, New York, London), och en otroligt bra körkänsla, gör det nästintill omöjligt att sluta spela. Grafiken i spelet blir tack vare effekter som rörelseoskärpa (rörelseoskärpa är för 2007 vad HDR var för 2006) oerhört tilltalande. Det känns precis lika häftigt att blåsa igenom ett neonskimrande Shinjuku i 200 knyck som jag i alla fall tänker mig att det gör i verkligheten. Eller nej förresten, det är bättre i PGR4, eftersom jag nu slipper dödsångesten sådant vansinne skulle vara förknippat med om det vore på riktigt.
Spelet är välfyllt, racing i 8 olika städer, där varje stad bjuder på 8-9 olika variationer av banan. Lägg till det även möjligheten att köra i olika väderförhållanden och på olika tider av dygnet. Antalet spellägen är också påkostat, bortsett från traditionell racing finns det även, precis som i föregångarna, lägen där man genom att köra extra vansinnigt belönas med ”kudos”, spelets valuta som kan användas för att låsa upp nya fordon. När man väl bemästrat alla bilarna, kan man ju alltid roa sig med att även köra motorcykel i städerna, körkänslan på två hjul är så radikalt annorlunda än med fyra, att det nästan känns som att man får två spel till priset av ett.
En annan detalj jag verkligen uppskattade var att utvecklarna lagt ner tid på att ge spelet ett värdigt soundtrack. Ett antal olika radiokanaler erbjuder allt från klassiskt via jazz och hip hop till pop och elektroniskt. Bland artisterna finns Bloc Party, !!!, Goldfrapp, Hot Chip, LCD soundsystem och The Shins. Totalt innehåller låtlistan generösa 57 låtar. Jag kom dock på mig själv att gång på gång återkomma till kanalen med klassiskt. Att felfritt kamma hem hundratals kudos genom att sladda igenom en kurva i ett snötäckt St. Petersburg, till tonerna av Mendelssohns violinkonsert i E-moll, kan vara en av livets mest tillfredställande upplevelser.

Betyg: 4/4
+ Känslan
+ Musiken
+ Grafiken
+ Variationen
+ Svårt men belönande
- Lite irriterande att Prodigys exklusiva låt ”Shadow” abrupt avbryter den pågående musiken så fort man avslutat ett race.
- Varför måste spelet ladda om banan på nytt varje gång man vill starta om?

Folklore ser onekligen bra ut

Folklore (PS3) - Ett vackert äventyrsspel som börjar ytterst lovande. Konceptet med ett mystiskt brev från någon som tidigare dödförklarats av protagonisten påminner inte så lite av ett av mina absoluta älsklingsspel ”Silent Hill 2”. Snygg grafik och bra karaktärsdesign bidrar till att mina förväntningar skruvas upp en hel del under de inledande minuterna. När spelet väl börjar blir det dock plågsamt uppenbart att spelet inte är så fantastiskt som det kunde ha varit. Spelmekaniken är väldigt simpel, Att gå från plats A till B, fightas mot några monster på vägen, och belönas med en animerad sekvens kan förvisso räcka om momenten där man faktiskt spelar är underhållande nog. Dessvärre är Folklore varken underhållande eller varierat nog för att jag ska bibehålla intresset och ta reda på hur historien utvecklas. Nu känns det som att ett spel som kunde blivit riktigt bra blir ytterligare ett i raden av mediokra titlar till Playstation 3, bara på grund av någonting så onödigt som bristande engagemang från utvecklarna.

Betyg: 2/4
+ Grafiken
+ Inledningen
+ Karaktärsdesignen
- Saknar djup
- Inte underhållande

Every Extend Extra Extreme (E4) Xbox360 - Uppföljare till Every Extend (PC) och Every Extend Extra (PSP). Ett fantastiskt vackert endorfinframkallande fyrverkeri av exploderande pixlar och dunkande musik, som tyvärr är på tok för obalanserat för att bli den tidlösa klassiker det annars skulle kunna varat. Spelar man i det läget som inte är tidsbegränsat går det att i princip hålla på hur länge man vill, redan andra gången jag spelade tog ett spel närmare 2 timmar! Första intrycket av spelet var dock ren och skär eufori, jag var beredd att villkorslöst förklara min kärlek till Mr. Mizuguchis förmåga att låta musik och spelmekanik skapa enkla men extremt beroendeframkallande spel med en grafisk stil som sällan gör mig besviken. Synd bara att det föll på någonting så fundamentalt som svårighetsgraden den här gången. Spelet är dock, tack vare att det bjuder på fyra olika spellägen (och en endorfinkick utan dess like) helt klart värt de 800 points (ca 100 kr) det kostar på Xbox Live, men det är inte något nytt Lumines, tyvärr :(

Betyg: 2+/4
+ Känslan
+ Musiken
+ Grafiken
+ Extraspelet ”Revenge”
+ Billigt
- Allt faller på någonting så snopet som en obalanserad svårighetsgrad.